Just nu känns allt piss, orkar fan inte med skolan längre, jag kan inte koncentrera mig.
Plugga gör jag aldrig nu för tiden. Sen morfar dog har allting blivit så fruktansvärt jobbigt, vet inte varför, jag orkar inte bry mig om skolan och mina betyg längre. Förut var jag alltid målmedveten och pluggade i stort sett varje dag i flera timmar. Nu kan jag sitta i två minuter, sen kan jag inte koncentrera mig längre. Jag har de betygen jag behöver för att komma in på naturvetenskap, så länge jag inte sänker mig i nått ämne så är det lugnt.
Jag vet inte varför jag blivit så här, är det för att jag slutat träna? jag menar, förut tränade jag minst tre gånger i veckan, plus matcher nästan varje helg, nu tränar jag ingenting, enda gången jag rör mig är på idrotten i skolan, vilket nu påminner mig om att jag ska åka skidor på skolan imorrn, grattis 8 km, i ett isigt spår! Nu blev kvällen ännu sämre. Fattar inte varför jag inte får springa en mil till våren ist för att åka skidor, jag fixar det inte.
Eller är det för att jag saknar min pojkvän så oerhört mycket varje dag? Skulle gissa på en kombination.

Utan Daniel och mina underbara vänner skulle jag inte klara av skolan överhuvudtaget. Tack mina änglar <3

Daniel, Tack för att du alltid finns för mig, när jag har en dålig dag så behöver jag bara ringa till dig och så mår jag genast bättre, du lyser upp min dag, varje dag!
Du ska veta att jag älskar dig mest i hela världen, du är bättre än bäst, du är obeskrivlig!
Jag älskar dig nu och föralltid,  och jag vill alltid vara din!
Glöm aldrig det, vi ska ju åka pulka ner för ett berg tillsammans när vi är gamla!
Längtar så mycket till att få flytta ihop med dig, förhoppningsvis så snart som möjligt!
Jag älskar dig oerhört mycket!