Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen, för vart jag än vänder mig hinner tårarna ikapp.
Med ett leende på läpparna möter jag vardagen medan jag gråter inombords, ibland vill jag bara bryta ihop likt ett barn, skrika rakt ut medan ingen egentligen bryr sig. Se leende ansikten genom tårarna som uppmanar: så ja flickan det är ingen fara, allt blir bra. Men blir det egentligen det?
Under hela vår uppväxt har det varit så, jag som äldst syster vet, vet att jag ska visa mig stark inför mina yngre systrar, visa att allt blir bra tillslut. Är det den bild jag vill att de ska ha av mig?
Det jag egentligen vill är att de ska veta att även deras hjältar mår dåligt, även fast de inte gör det framför kameran, de måste få veta att det är okej att våga släppa ut det som finns gömt inombords, allting blir så mycket jobbigare annars.

På senaste tiden har mina vänner sett mig gråta ett fåtal gånger, kanske en hundradel av alla de gånger jag faktiskt gråtit det här halvåret. Att spilla tårar är ingenting jag gör inför någon annan, men bakom stängda dörrar, i ensamheten, träder de riktiga känslorna fram.
Sömnsvårigheter är ett av de symptom jag lider av just nu. Orsakerna till det är många. Tankarna snurrar konstant runt i mitt huvud, både positiva och negativa, men kudden är alltid lika blöt, och jag har börja undra, är det så här jag vill ha det?
För er som faktiskt bryr er, jag ska inte ta livet av mig.
Jag vet inte varför jag skriver det här, men jag är väldigt förvirrad just nu.

Jag funderar på att gå ut till hästhagen ett tag, rensa tankarna, tänka på något annat.