Usch, jag trodde jag skulle klara av åtminståne en vecka innan jag kände saknad, men jag klättrar redan på väggarna. Det här kommer bli den värsta tiden i mitt liv, det kommer bli jobbigare än de 2 år vi hade ett avståndsförhållande. Då träffades vi varannan/ var tredje månad, och då rörde det sig om en vecka ungefär. Men nu det senaste halvåret när Daniel bott här har vi kommit varandra såå mycket närmare, det jag trott var omöjligt var möjligt. Jag förstår inte hur man kan älska en peson så oerhört mycket? Vi har våra dåliga stunder precis som alla andra förhållande, men på något sätt har det ändå fört oss närmare varandra. Han känner mig bättre än jag själv gör och tvärt om. Vi skulle inte klara oss utan varandra, jag behöver honom och han behöver mig.