Vid den här tiden förra året spelade jag fotboll mer än jag nånsin gjort tidigare, varför? Jo, vi skulle till Gothia.

Jag har varit målvakt hela mitt liv, men när jag började ett nytt lag förändrades allt.
Nya tränare, nya lagkamrater, och jag som trivdes så bra i mitt förra lag.
Det började med att jag inte alls fick stå på en match, jag skulle vara inner mittfält. Visst, tänkte jag, för dom sa ju att jag skulle få stå när jag hade tränat ett tag.
Tiden gick, och serien började. Fick jag stå? Nej, det fick jag inte, jag fortsatte att vara utespelare, eller aa, jag fick spela 5 min i sista halvlek.
Det var inte så att jag var dålig som målvakt, för enligt mig själv började jag bli bättre innan jag bytte lag.
På träningarna var det annorlunda, jag fick stå i mål i stort sett hela träningarna, det enda jag saknade var målvaktsträningar. Jag fick på en hel sommar en enda riktig målvaktsträning.
Innan vi for till Gothia kände jag mig som bäst, med tanke på att jag inte hade stått en enda match på hela sommaren presterade jag bra, fram till det att jag blev sjuk... Jag missade 3 matcher, fan, det som gick så bra!

Sen kom lilla VM, eller DM som det också kallas, allt gick jättebra, och jag fick jättemycket beröm. Trots det kände jag mig inte lycklig, jag hade inte fått stått en enda match på ett helt år, och först då, på hösten, fick jag göra det jag var bäst på. Varför hade dom aldrig gett mig chansen tidigare?
Istället lånade dom in, tjejer som var yngre, en tjej som inte ens var målvakt(!?) som fick stå, istället för mig?
Nej, det som verkligen fick mig att vilja sluta var på en match, i munksund, jag minns det så väl fortfarande.

Vi satt hela laget samlade i omklädningsrummet, och plötsligt kommer en tjej in, en tjej som vi (jag) aldrig sett tidigare.
Då var det någon som frågade om det var hon som skulle stå den matchen.
- Ja, jag ska vara målvakt för er resten av säsongen.
VA!? Det kändes som jag fick en kniv stucken rakt i magen. Resten av säsongen? Men jag då?
Det var inte så att jag blev arg på henne, inte alls, men på mina tränare. Hur kan dom göra så utan att ens säga någonting till mig, inte ett enda ord?
Jag kan inte beskriva hur ledsen och besviken jag var, jag hade hellre velat att dom hade sagt det rakt ut.
- Vi tycker inte att du är nog bra för att vara målvakt i vårat lag.
Hur svårt är det? Då hade jag i alla fall inte hunnit skapa en massa förhoppningar.

Efter det slutade jag komma på träningarna, kanske gick på en träning i veckan, sa att jag var sjuk, kom inte på några veckor.
Det som kändes mest konstigt var när jag kom på träningarna och alla låtsades som att inget hänt, enda skillnaden var att ingen pratade med mig, inte ens tränarna. Ingen frågade nånsin varför jag aldrig kom och tränade.

 

Intresset för fotboll var nu över.

 

Jag tillsammans med några andra tjejer i mitt lag fick en förfrågning av ett annat lag om vi ville börja spela med dem.

Alla gick över, utom jag, jag ville inte längre.

Jag ville inte börja i ännu ett lag där risken fanns att jag aldrig skulle känna mig välkommen.