Jag syftar på mörkret... Som dom som läst  min blogg tidigare vet så är jag lite mörkrädd av mig, läs här.

Igår när jag skulle hem från Anna, fick jag panik. Jag öppnade ytterdörren och såg att det var kolsvart ute. Åhnej, nu börjar det igen... Jag sprang fram till moppen, skyndade mig att slänga i väskan, kickade igång moppen (eftersom el-starten inte funkar speciellt bra) och gasade ut i full fart på vägen, slog på helljuset och andades ut, 1a svåra biten avklarad.

När jag började närma mig vårat hus så såg jag en bil bakom mig, som även den blinkade in mot vårat kvarter. Nej, tänkte jag, "den" förföljer mig! Så jag gasade på och svängde in fort som tusan på våran infart och stängde av moppen (för att "den" inte skulle hinna se vars jag bodde) Låste moppen och sprang upp på verandan, no shit, dörren var låst, och det tar ca 20 sek att låsa upp den. Paniken spred sig i kroppen, "tänk om nån kommer!"

Väl inne kunde jag äntligen andas ut. Jag levde fortfarande.....